KARAMA

KARAMA är egentligen en stadsdel i Dubai. Där bor indierna som dominerar helt här i de lägre chefsnivåerna. Trängselfaktorn på gatorna är väldigt hög med bilar och fotgängare överallt. När man kör igenom där gör man det med hjärtat i halsgropen och foten på bromspedalen.
KARAMA är berömt, men inte för trafiken. Egentligen är det bara en gata som turisterna dras till. På båda sidor om gatan ligger affär vid affär vid affär. Oavsett vilka varor man kan se i affären finns det en yngling utanför som erbjuder kopior av klockor, t-shirts och andra märkesvaror till priser som är en bråkdel av vad de äkta varorna kostar. Det är oftast inga billighetskopior utan bra grejor. För att höja upplevelsen får man följa med genom en låst lönndörr i t.ex. en provhytt. Det är välregisserat och en del av nöjet. Den andra delen av nöjet är att pruta. Ingen betalar det som man begär för någonting; äkta eller oäkta. Den som inte bestämt sig för vad varan man har i handen är värd för mig kommer att betala för mycket. Pruta lite är lätt; det kan alla göra. Pruta mycket är svårt. Men man har ingen skyldighet att avsluta någon affär. Kommer man inte överens är det bara att lämna tillbaka det man tagit och pröva om man kan fä det lite billigare i nästa affär. Det finns gott om affärer och det gäller att vara tuff. Men det är kul. Att pruta är fraamför allt Evas och min favoritsysselsättning. Eva har större uthållighet än jag. Hon kunde gå i affär efter affär och plocka ihop vad hon ville ha för att sedan lämna allt ihop vid kassan för att de inte kom överens om priset. Men det är rätt metod.
Jag vet inte om man får ta med sig oäkta saker till EU. Före jul blev jag stoppad i tullen i Frankfurt med Ingrids julklappsväska i handbagaget. Tullaren frågade om jag hade kvitto på den. Vad skulle jag svara? Om jag sa att jag hade betalt ett antal hundra Euro hade hon velat ha tull, och om jag sa att jag hade betalt några tiotal Euro hade hon sagt att jag inte fick ta den med. Som väl var frågade hon också var jag köpt den. Jag svarade ¨Dubai för jag bor ju där¨. Då ville hon ha mitt pass. Där bläddrade hon fram ett utgånget uppehållstillstånd och skulle just fråga en kollega on det när jag äntligen lyckades övertala henne så jag själv fick ta fram det giltiga uppehållstillståndet. Efter att ha visat det fick jag stänga min väska och jaga ifatt mitt anslutningsflyg som skulle ha gått redan.